Hårt spel i Helsingfors Centralpark - en artikel i Takiainen

Foto: Saara Toivonen

HÅRT SPEL I HELSINGFORS CENTRALPARK
Centralparken i Helsingfors, som springer ut ur själva hjärtat av staden, är även internationellt sett ett unikt grönområde. Arkitekten Bertel Jung kan med rätta kallas Centralparkens fader. Verksam som planeringsarkitekt i Helsingfors uttryckte han redan för hundra år sedan idén om Centralparken som ett offentligt rekreationsområde, avsett varken som byggplats för privatvillor eller för offentliga byggnader.

År 1969 beslöt dock Helsingfors stad att strunta i Jungs ideal och planlade tomterna norr om Läkaregatan för ett cancersjukhus och en utbildningsanstalt för sjukvårdare. Efter ett beslut i Högsta förvaltningsdomstolen 12.11.1973, som kungjorde att Centralparken är ett viktigt rekreations- och grönområde, frångick man emellertid dessa planer. År 1978 bekräftades delgeneralplanen för Centralparken och år 2003 godkände stadsstyrelsen i Helsingfors med klar majoritet Paavo Arhinmäkis (v) kläm om att "stadsstyrelsen utgår ifrån att den fortsatta planläggningen av Centralparken tar sin utgångspunkt i att Centralparkens storlek inte skall minskas och att området inte skall bebyggas mer än hittills". Varför duger inte Arhinmäkis kläm som motivering för att lämna området vid Läkaregatan i fred? Enligt Helsingfors rekreationskartor, liksom även kartan på Stadsplaneringskontorets internetsidor, bör ju området trots allt ses som en del av Centralparken.

Stadsplaneringsnämnden i Helsingfors beslöt i augusti 2006 att ersätta detaljplanen för Centralparken med Generalplan 2002, som nu hotar nagga Centralparken i kanterna. Samtidigt har Centralparkens sydvästligaste port, området vid Läkaregatan, grävts fram ur naftalinet. Där planerar man bygga ett antal mindre bostadshus, s.k. stadsvillor, för 300-800 invånare. Dessutom planeras 120-140 parkeringsplatser och en förbindelseväg från Läkaregatan. Saken avgörs med all sannolikhet under våren 2007, efter att en miljöutredning och en undersökning av jordmånen tagits fram.

GENERALPLANEN, DELGENERALPLANEN OCH DETALJPLANEN
Generalplan 2002 tillåter att området vid Läkaregatan planläggs för bostäder. Generalplanen är dock ett motstridigt dokument, eftersom planläggningen av Läkaregatanområdet klart är emot dess anda och i en del fall även dess bokstav. Möjligheten att bygga kan, eller skall åtminstone inte tolkas som en förpliktelse att bygga. Majoriteten av stadsplaneringspolitikerna uppfattar dock denna möjlighet som en missionsbefallning.

Området vid Läkaregatan har en parkdetaljplan som är i kraft. Enligt vicehäradshövding Juha Jakonen (i Töölöläinen 17.12) betyder detta att området till och med är starkare skyddat än den övriga Centralparken. Helsingfors-Samfundet och Stadsplaneringsällskapet i Helsingfors hävdar att generalplanen är underställd de mer precisa delgeneral- och detaljplanerna, medan den politiska tolkningen tvärtom är den att detalj- och delgeneralplanerna är underställda generalplanens politiska målsättningar.

I generalplanen framförs, att dagens planläggningsprinciper skall eftersträva såväl en effektivare användning av områdena som bevarandet och utvecklandet av ett enhetlig nätverk av grönområden, dock på den existerande stadsmiljöns vilkor och med hänsyn till de obebyggda områdenas karaktär och funktion.

Planläggningen av området vid Läkaregatan står oundvikligen i konflikt med bevarandet och utvecklandet av ett enhetligt grönområde. En tätare bebyggelse försätter områdets nuvarande rekreationsfunktion och miljövärden i fara. Trots detta omnämns grönområdena i Generalplan 2002 bl.a. som reservområden för stadens utvidgning.

Områdesanvändning och byggande skall enligt markanvändnings- och bygglagen från år 2000 regleras utifrån ekologiskt hållbara lösningar samt säkrandet av en trygg livsmiljö och ändamålsenliga trafikarrangemang. När man gör ändringar i detaljplanen för ett parkområde måste man grundligt beakta grönområdena i närmiljön och överväga om naturens mångfald kommer att kunna bevaras. Markanvändnings- och bygglagens 54 § betonar att både den byggda miljön och naturmiljön skall värnas och att särskilda värden i anslutning till dem inte får förstöras.

PLANLÄGGNINGENS INVERKAN PÅ NATUR OCH MILJÖ
Ekologiska korridorer, som t.ex. Centralparken, är nödvändiga för arternas spridning och existens. I miljökonsekvensutredningen, som utförts i samband med generalplanearbetet, nämns att kringskärningen av grönkorridorer har den största inverkan på sådana skogsområden, där minskningen kan ha som följd tillbakagång eller försämrad rörlighet hos skogsarterna. I generalplanen har man lovat bevara de enhetliga grönkorridorna i syd-nordlig riktning, också i Centralparken får man anta, men grönområdet vid Läkargatan är redan nu farligt trångt. En ytterligare utbyggnad av området hotar att skära av grönkorridoren och störa områdets hydrologiska balans, alltså grundvattnets nivå och kvalitet.

De planerade nya bostäderna kommer också att öka trafiken kring Tölö tull, som redan nu är ett av de mest utsatta områdena i Helsingfors för föroreningar och buller. Lidande blir såväl områdets nuvarande som potentiella framtida invånare, men framför allt naturen. I beskrivningen till generalplanen sägs att obebyggda områden är viktiga i rekreationssyfte och att det speciellt i innerstaden finns få rekreationsområden i förhållande till antalet invånare. I och med det planerade bostadsbygget vid Läkaregatan kommer det viktiga andrum, som skogen vid Dals område idag utgör att förloras.

Markanvändnings- och bygglagen möjliggör grundandet av nationalstadsparker, och i oktober 1998 skrev sextioen stadsfullmäktigeledamöter under ett förslag att ge Centralparken i Helsingfors denna status. Också Helsingfors naturskyddsförening (Helsy) har fört fram att Centralparken kunde ses som en del av en nationalstadspark.

En nationalstadspark skall enligt miljöministeriet uppfylla fyra kriterier som berör innehåll (betydelsefulla kultur- och naturmiljöer), omfattning och enhetlighet (förena olika stadsdelar), ekologi och kontinuitet (ekologiska korridorer) och stadscentrering (vara en del av stadsstrukturen).

Området vid Läkaregatan uppfyller alla ovannämnda kriterier enligt den naturvårdsplan 1998-2007, som Byggnadskontorets grönenhet lagt upp för Centralparkens sydliga del. Området vid Läkargatan behandlas i rapporten som en del av Centralparken.

OMRÅDET VID LÄKAREGATAN OCH DESS NATURVÄRDEN
En utredning av naturvärdena för området vid Läkargatan har gjorts av Stadsplaneringskontoret, Helsingfors och Nylands miljöcentraler, Helsingfors stads byggnadskontor och med Enviro Oy som konsult. Man kan ana att arbetet har vållat aktörerna en del gråa hår, eftersom tidtabellen för planläggningen under halvannat år redan uppskjutits åtskilliga gånger.

De områden som i Generalplan 2002 berörs av ändringar omfattar sju sådana växtlighetsområden, som Helsingfors miljöcentral anser vara av högsta värde. Till dessa hör klibbalskärret i Dals, som är fredat enligt skogslagen. Betydande fridlysta växter i Helsingfors är, enligt generalplanen, jättesvingeln, knottblomstret och myggblomstret.

Jättesvingeln (Festuca gigantea) är ett gräs som kan nå en och en halv meters höjd och som hör hemma i fuktiga miljöer i de tempererade zonerna. Enligt miljöministeriet hör den till gruppen speciellt fridlysta växter. I Finland har jättesvingeln endast två naturliga växtplatser, varav den ena är i Kiikala kommun och den andra i Helsingfors Centralpark, ca. 150 meter norr om Läkaregatan. Jättesvingeln i Dal har redan länge varit utrotningshotad, nu senast under den torra sommaren 2006.

I miljönämndens utlåtande om jättesvingeln i Dal (28.1.2003) påpekas det att naturvårdslagens 47 §, som förbjuder förstörandet eller försämrandet av förekomstplatser för hotade arter skall tolkas som ett hinder mot att uppföra byggnader, vägar eller andra konstruktioner på området. Enligt Nylands miljöcentrals utlåtande stöder också den bekräftade parkdetaljplanen för området vid Läkaregatan fredandet av jättesvingelns växtplats.

I generalplanens miljökonsekvensrapport nämns det att planläggningen av området kan inverka skadligt på förekomsten av jättesvingel och att växten redan nu är hotad av den existerande bebyggelsen och knappast kommer att överleva de följder som en tätare bebyggelse kan ha på omgivningen, bl.a. på grundvattennivån. Om stadsplaneringsnämnden med en rösts majoritet beslutar hålla fast vid bostadsplanläggningen, gör den sig således skyldig till överlagt 'mord'.

Området vid Läkaregatan har förutom jättesvingeln åtskilliga andra naturvärden, bl.a. som häckningsplats för näktergalen och som växtplats för bl.a. styvmorsviol, fetknopp, liljekonvalj och smultron. Ibland besöks området till och med av något dristigt rådjur.

MEDBORGARINFLYTANDETS SVÅRIGHETER
Grönområden som har en funktionell, historisk eller estetisk betydelse benämns vanligtvis rekreationsområden eller parker. Enligt professor Liisa Tyrväinen är det svårt att mäta grönområdens ekonomiska betydelse, eftersom värden sällan kan mätas med objektiva eller tillförlitliga indikatorer och rekreationsbruket av grönområden inte är speciellt skyddat i lag.

Markanvändnings- och bygglagen möjliggör, åtminstone i teorin, medinflytande i planläggningsfrågor för sådana instanser som kan anses beröras av beslutet genom att försäkra dem en lagstadgad rätt att framföra sina åsikter. I praktiken tolkas ändå denna medinflytanderätt vanligtvis så snävt, att yttrandemöjlighet endast reserveras för invånare som bor i det planlagda områdets omedelbara närhet och för grupper och företag i närområdena. Då beaktar man inte att Helsingfors centralpark tillhör alla. Medborgare, som önskar använda sin lagstadgade medinflytanderätt kan också av olika skäl stämplas som s.k. "lulun" (Lulu = Locally Unwanted Land Use, d.v.s. lokalt icke-önskad markanvändning) eller "nimbyn" (Not In My Backyard, inte på min bakgård).

Om statsmakten i dag är orolig över medborgarinflytandets nivå i Finland, så kan man nog också säga att finländarna i dag är oroliga över medborgarinflytandets ställning i vårt partipolitiska representativa system. Som ett tecken på detta växer sådana medborgarrörelser som Kaupunkimetsäliike (medborgarrörelsen för stadskogar) och Rantaryhmä (strandgruppen) fram som svampar om vintern i de snöfria skogarna. Dessa medborgarrörelser sätter sitt hopp till att man någon dag skall inse grönområdenas egenvärde, istället för att sälja dem till högstbjudande byggnadsfirma som parkeringsplatser och bakgårdar för goda skattebetalare.

Michael Perukangas
keskuspuisto.blogspot.com
kaupunkimetsaliike.blogspot.com
Översättning från finska: Susanna Sepponen

Artikeln är utgiven i Helsingfors naturskyddsföreningens Helsys medlemstidskrift Takiainen.