Kuva c/o Juha Jakonen
Min familj, SEGERSTAM , hörde till dem , som flyttade in i nybyggda huset vid Mannerheimvägen 91 1948 (?). Far Selim , musiklärare, dirigent och kompositör , mor Viola, lärare, musiklärare i folkskolorna i Helsingfors, syster Marianne, som blev musiklärare och diplomsångerska, lillabror LEIF,som blev kapellmästare och kompositör och jag, Gunilla, mellanflickan, som blev lärare, dirigent och sångpedagog. För oss var Centralparken en viktig del i vår uppväxt och har präglat våra personligheter på flera sätt. Vi skidade alla tre syskonen med våra kamrater långa vägar i skogen, - till Norra Haga, till Ilmala och Olympiastadion. ”Vår” skog var ett älskat ”Vintersagoland”, som påminde om Koli naturpark, som vi sett på bild. Brunakärrs ridstallar och hall var min tillflyktsort efter skolan, men jag fick inte rida, bara beundra de vackra hästarna, som jag sedan ritade överallt i mina böcker. Ett ädelt intresse! Om vårarna plockade vi liljekonvaljer vid hästhagarna och kärrvioler vid de små bäckarna i skogen. Mellan de doftande barrträdsbackarna fanns små lövträdslundar och t.o.m. kärr och tjärnar. Där var fågellivet mycket intensivt. Vår far hade lärt oss alla småfåglar och vi noterade alltid alla flyttfåglars ankomst varje vår i ”vår” skog. När jag var 10 år lekte jag ännu intensivt med dockor (gudskelov). Min bästis Maija-Liisa och jag hade ett ”hemligt” NK på ett berg i skogen. Nuken Koti ! På ett annat berg hade vi våra små utkikstallar, Tallu och Liisa, som vi klättrade i och i vars kronor vi sjöng för varandra ljudligt, så det ekade i bergen. Denna fantastiska skog har utan vidare betytt mycket för vår familj och varit en trygg basmiljö, som vi ännu njuter av. Vår kärlek till M.h.vägen 91 består. Numera kan vi dela vår stadslägenhet med de yngre i släkten. De kommer gärna på besök, barnbarnen får leka i ”vår” skog och beundra ekorrarna och fåglarna utanför köksfönstret (2:dra våningen) och ströva kring i den ”gröna lungan” som finns ett stenkast från storstadens dammiga larm och spårvagnsgnissel. Vi är lyckliga att få ha vårt barndomshem kvar för kommande släkten. Och vi motsätter oss all förstörelse eller ovarsam förändring !!! Låt naturen leva fritt ! Låt våra barnbarnsbarn få besöka samma Nuken Koti och Vintersagoland, som vi fått uppleva. När jag var nydimitterad lärare, skrev jag en svensk text till den bekanta melodin Walkin´ in the Winterwonderland. Min text, VÅRT VINTERSAGOLAND, har sjungits mycket i hela Svenskfinland, både i skolor och körer. Den beskriver naturligtvis ”min” skog i Centralparken vid Mannerheimvägen, såsom vi upplevt den på 50-talet…….
Vårt vintersagoland.
Bjällror små, hör de klingar ! Snön är blå, se, den glimmar ! Vi är lyckliga idag, kom med i vårt lag, när vi vandrar i vårt vintersagoland. Hösten lång är försvunnen, än en gång vintern hunnen ! Vi sjunger ett slag om vår lyckliga dag, när vi vandrar i vårt vintersagoland.
I vår backe står en gubbe rolig och hans näsa är en morot röd. Svarta knappar och en mun så solig, mammas gamla kvast han har till stöd . Kom och kör mellan stammar ! Ovanför norrsken flammar ! Vi har det så bra, bättre kan vi ej ha, när vi vandrar i vårt vintersagoland.
Gunilla Josefson, född Segerstam, Ekenäs den femte november
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti